ÖGA MOT ÖGA MED ÄLGEN
Kåseri av Göran Gustafsson
Jag och min far åkte en vårsöndag till Halleberg för att skåda älg och vi gav oss iväg mitt i natten.
Väl framme på berget började gryningsljuset sila mellan trädstammarna och över myrarna låg dimslöjorna täta som brandrök.
Vi hade knappast några större förhoppningar om att få se älg på riktigt nära håll, men vi parkerade bilen och började vår vandring inåt skogen.
Efter bara en kort stund fick vi se något som rörde sig i ett buskage. Jag siktade med kameran men hejdade mej i samma stund som det började prata från busken strax bakom mej.
"Gå inte närmare" sade mannen, som dök upp från ingenstans. Det var en älgtokig pensionär från Nossebro som tilltalade oss. Han bar en slokande vildmarkshatt, gröna smala stövlar med snörning och han hade en jättelik morakniv dinglande i bältet.
"Titta där borta" sade han och pekade mot ett annat buskage. "Där står arga Emmas kalv. Det här blir spännande" fortsatte han och greppade en grov gran-slana. "Man kan aldrig vara säker, arga Emma sparkade in ryggen på många turister och hennes kalvar är heller inte att lita på".
Vad hade vi gett oss in på? Att det skulle vara så här dramatiskt att skåda älg hade jag aldrig i min vildaste fantasi trott. Älgar är väl snälla och beskedliga djur och på Halleberg var de ju nästan tama, hade jag hört berättas.
"Älgar kan man aldrig lita på, hur beskedliga de än ser ut" sade älgmannen och gav oss ett gott råd.
"Blir ni någon gång anfallna av älg så spring inte, utan stå stilla och stirra den rakt in i ögonen.
Mannen berättade hur han själv stått och stirrat en 16-taggare i ögonen och han spädde på med sina historier, den ena värre än den andra och vi började misstänka att han drev med oss.
När vi gick såg vi massor av älgar i olika positioner. Inte kunde väl så beskedliga älgar vara farliga, tänkte jag och höll mej några hundra meter efter den ärrade älgmannen för att fotografera och kanske få några bra närbilder
.Det var då jag mötte ÄLGEN! En stor, grov älgko som stod och tuggade på några kvistar ett 20-tal meter längre bort.
Trots älgmannens berättelser, som jag i min iver redan hade glömt, var jag inte det minsta rädd. Älgen liknade mest en vanlig tamkossa, där hon stod och mumsade förnöjt och jag gick närmare.
För varje meter justerade jag kamerans avståndsinställning, men så plötsligt och utan förvarning verkade det som om den onde själv flugit i älgkon.
Hon frustade till högljutt, lade öronen bakåt och reste sig så på bakbenen. Sekunden senare rusade hon rakt mot mej och klövarna trummade mot marken.
Vad jag gjorde? Jo, givetvis vände på klacken och sprang. Men älgen var snabbare och när jag kände en främmande, het andedräkt mot nacken erinrade jag mej älgmannens ord om ögonkontakten.
Tvärt emot allt sunt förnuft tvärstannade jag och stirrade älgkossan rakt in i ögonen. Döm om min förvåning när älgen gjorde likadant och nu fick jag tid att bli rädd. Här stod jag öga mot öga med ett vilddjur.
Älgens näsborrar vibrerade, tänderna lyste gulgröna och fradgan rann mellan överläpp och den skära tungan som hängde som en sladdrig direktörsslips.
Jag hade kameran på magen och knäppte en bild, utan att sikta. Det skedde undermedvetet, för vem kan tänka på bilder i en sådan situation.
Sakna, mycket sakta drog jag mej bakåt och älgen stod kvar. Inte förrän i bilen kände jag mej säker igen och från den stunden har jag en otrolig respekt för älgar.
Om det blev någon bild? Jo, i mitt arkiv finns en suddig bild på något som kan föreställa örat på en älgko…