LÄR KÄNNA DIN GRANNE
ELLER
POTINER PÅKåseri av Göran Gustafsson
Att kåsera om en förening kan få konsekvenser. Efter ett anförande i byföreningen för några år sedan hände det saker. Bara en månad efter det att jag pratat lite om ditten och datten lämnade kassören sitt uppdrag i föreningen.
Trots detta blev jag ombedd att även hålla ett liten anförande året därpå. Jag prata även då lite om hänt och känt på bögda och klädde egna funderingar i ord och meningar. Men även det fick konsekvenser. Inom tolv timmar lämnade en tung ledamot sitt uppdrag i bygdegårdsföreningens styrelse. Och säger jag en tung så menar jag en tung.
Det är föreningens kassör som bett mej kåsera. Förmodligen är han helt knäpp, eller också är han otroligt smart och taktiskt beräknande. Han har nämligen bett mej säja något så här i inledningen till den här festen. Och han borde ju veta hur det har gått förut
Antingen är han då så knäpp så han helt enkelt inte har fattat sambandet eller också är han så beräknande och smart att han utnyttjar mej för att få lite omsättning i styrelsen.
Det är ju alltid bra att ha någon att skylla på när det brakar åt skogen. Och jag är inte den som är den.
Snart blir det så att man blir styrelseveteran efter tre år. Man blir avtackad för lång och trogen tjänst. Den som varit i minst tre år får blommor med rot eller lök. Den som varit kortare tid får bara blomma, utan lök. Det kallas snittblomma. Sätter man dem i en vas står de i bästa fall i en vecka. Om man inte lägger en viagratablett i vasen. Då kan de stå hur länge som helst.
Få se nu, klockan är halv åtta. En eventuell avskedsansökan måste vara inlämnad före halv åtta i morgon för att det ska bli nytt rekord.
Egentligen kanske det där var lite elakt sagt. För egentligen är jag inte alls elak, utan ganska snäller. Precis som alla andra i vår by.
Jag ser att det finns en del nya ansikten här i dag. Tja nya och nya kanske är att ta i, men det är människor som inte brukar vara med på vår fest. Jag vet att flera av Er är nyinflyttade till byn och då kanske det vore intressant för Er att få veta lite mer om oss aandra som bor här med omnejd.
Först hade jag en idé att alla skulle presentera sig själva. Tja inte prata om sig själva alltå, då kan det ju bli väldigt snällt och förfelat. Nej, vem känner någon bättre än, just det ja, grannen. Därför har jag räknat ut det så smart att nu kommer jag att kalla fram familj för familj och så ska de få berätta om sina närmaste grannar. Det kan handla om vanor och ovanor. Hur dags de stänger av TV:n, hur ofta de piskar mattorna, vad de hyrar för videofilmer, om de går ut i pyjamasen och hämtar tidningen och annat som kan vara intressant att känna till.
Blir det pinsamt för dem det berättas om har jag ordnat en tipspromenad runt huset. Den kan ni gå. Vågar ni sen komma tillbaka in går det bra.
Har ni förstått. Då skall vi se vilka vi ska börja med…..
Man kan ju vända på hela steken också och göra en lokal variant av det där populära TV-programmet Robinson. Eller, man kan kombinera båda tävlingarna. Först kör vi Grannar berättar om grannar. Då får vi reda på en hel del och därefter tar vi Robinson-köret och så röstar vi bort alla tills det bara blir en kvar. Vi samlar in en femma var och lägger i en skål. Den som blir Robinson får potten och behöver inget betala för gröten. Men förresten vad ska jag, han göra här själver. Det blir ju i alla fall inte någon speciellt trevlig grötfest. Så det får nog vara med det. Vi får jobba på idén till ett annat år.
Ni kanske undrar varför jag kommer klafsandes i potiner?
Jo, jag tänkte att det är bäst att ta det säkra före det osäkra när man ska gå fram till byns centrum.
Kring nyår kunde man ju läsa i tidningen att det var en ortsbo som hade skrivit till kommunen och klagat på underhållet för gator och vägar. Vägen skulle vara så bedrövlig att det inte gick att gå ut i lågskor om det inte var tjäle. Och nu är det ju lång ifrån fruset eller tjälat.
Det borde väl alla landsbygdsbor och boende i vår by i synnerhet veta. Att mellan allhelgona och valborgsmäss är det potiner, galoscher eller gummistövlar som gäller.
Galoscher kan gå bra men det är tveksamt om de är tillräckligt höga här över fotaknöla när man vadar fram till Jättafjät på Valborgsmässoafton.
I fjol var det bedrövligare och blötare än vanligt. Men jag vadade fram där till Jättafjät och lade intill vid en sten så jag såg och hörde bra. När körens dirigent vevade igång "Sköna maj välkommen" och stutsade lite så där som dirigenter brukar göra när de får vårkänslor, sa det tjoff, tjoff, tjoff. Så kunde hon plötsligt inte flötta föttera. Ho hade "skocket ner på ena mösatörva" och där stod hon och trampa och trampa och kom inte loss. Hon kom inte loss förrän i tredje refrängen på "Vårvindar friska". Där kan man tala om drag under galoscherna. Släng dej i väggen Ian.
Ni har väl förresten hört om Olle och Kalle som var ute och lekte på rasten i skolan. Skolan kanske var skolan här i vår by, vad vet jag. Det var en sådan där vårdag i skarven mellan april och maj och redigt blött och lerigt. Plötsligt kommer Olle inspringande till fröken och han var alldeles ifrån sig och flämtar att Kalle har skocket ner i lera. Kom och hjälp, kom och hjälp, han har sjunkit ner till fotknölarna, gastar han. Kom och tag med en spade.
"Det kan väl inte vara så farligt, säger fröken, på förståndiga fröknars vis. Har han bara sjunkit ner till fotknölarna, behövs väl knappast någon spade".
Ja men han har ju skocket med huvet före, säger Olle, som redan var halvvägs ut genom dörrn.
Nej, nu kom jag visst ifrån ämnet, eftersom jag började prata om mina potiner och att det är så dåliga vägar här i byn. Det är klart man kan gnälla på kommun. Men det vet ju alla att när utgiftera är större än inkomsterna, och när det dessutom handlar om millijoner kan man ju inte bara åka ut så där i brådrasket och laga dåliga vägar. I varje fall inte i vår lilla by.
Di här potinera har jag köpt på second hand för två kronor och 50 öre.
Bor det 20 personer på den bedrövligaste gata och kommun köper 20 par galoscher för 2,50 paret. Låt se .Det blir 50 kronor. Låter billigt, det får man inte ena skottkärra med grus för en gång. Men se till så i får opolitiska potiner, som varken drar åt höger eller vänster. I det här fallet särskilt inte åt vänster.
Men skulle det nu bli så att det inte händer någonting, trots att en lokal potentat slått näven i bordet, kan jag tänka mej att sälja mina gummipotiner. Priset ja.. Ska vi säja fem kronor, för man måste ju vara lite affärsman. Det är bra grejer, blanka och fina. Blixtlåsen har jag smörjat med ett stearinsljus och mönsterdjupet är bra, minst 1,5 millimeter.
På tal om affärsmän så var det två gamla skolkamrater som träffades i ett gathörn. De hade inte sett varandra på 30 år och hade mycket att prata om. Det kanske var samma pöjkar som lekte i lerpölen och kanske de hade gått i vår skola, vad vet jag. Den ene berättade att han var verkställade direktör för ett stort börsnoterat företag med 150 anställda.
Den andre, som kanske inte direkt hade varit klassens ljus, han var propert klädd och gav ett intryck av att även han var rik och väl besutten. Kostym, slips, blanka skor och sydda pressveck på byxorna.
- Vad jag gör, sade han. Jo, jag är inom grossistbranschen. Jag köper och säljer dalahästar.
- Jasså, svarade direktören i lite överlägsen ton. Kan man bli rik på Dalahästar.
- Tja, rik och rik, svarade vännen. Jag köper hästarna för 5 kronor och så säljer jag dem över hela världen för 10 kronor. Och på dem fem procenten har jag klarat mej bra…..