SÅ VAR DET DÅ – NÄR VI VAR SMÅ
Kåseri av Göran Gustafsson
När jag var liten grabb, kanske 4-5 år, tyckte jag att det flesta medlemmar som besökte mötena i min barndoms frikyrkoförsamling var minst 90 år.
Nu vet jag bättre. De var inte fullt så gamla för de flesta finns fortfarande med i gemenskapen.
Men en del, de som var äldst när vi var små, är borta. Min morfar och mormor, Herman och Anna, Sven, John, Gideon och många andra som alltid var här.
Där borta i kanten satt alltid Linus. När han bad till Gud sade han alltid "Käre Herre" och jag brukade räkna på fingrarna hur många Käre Herre han skulle få in i dag. Jag minns att det var inte alltid som mina två händers fingrar räckte till.
Jag var alltid lite nervös när Erik sjöng. Antingen det var i sångarna eller när han spelade orgel till den unisona sången. Han anförde resolut med sin egen stämma. Hemma hade jag lärt mej att om man gapade för stort kunde munnen hoppa ur led.
Som jag oroade mej för Erik. Han sjöng från hela hjärtat och visade det med hela ansiktet. Inte minst med munnen, alltid på vid gavel, som ett fågelholk.
Mötena i ett utpostkapell var alltid roligast. För då brukade jag få vara med och räkna kollekten. Jag minns när jag första gången fick skriva min signatur på kontrollräknat-raden i kollektboken. Då var jag stolt. Kollektboken låg alltid där bakom notstället på den gamla tramporgeln.
Tant Edit i kapellet var den lilla snälla gumman som alltid hade så mycket kakor hemma. Och hon hade ett gott hjärta till oss barn. Jag har tänkt på det senare. Hur kunde någon ha så mycket kakor hemma. Bäst var de flottiga struvorna. Edit hade alltid massor av kakor, och det i en tid när det definitivt inte existerade vare sig frysbox eller kylskåp.
Men Edit hade ett stort skafferi som jag förresten var lite rädd för. Jag tyckte det var stort, mörkt och värst av allt. Det var en lucka i golvet som ledde ner till avgrunden. Var det månne helvetet som låg där under källargolvet. Nog var det mycket som rörde sig i huvudet på en liten grabb som lidit sig igenom många predikningar av livfulla och engagerade väckelsepredikanter.
Men annars var församlingens egna pastorer högst normala och trevliga figurer. Många var dessutom roliga. Inte minst Gösta. Han var en mästare på att göra grimaser och tänk när man fick åka i lådan bak på hans Volkswagen modell bagge. Då bar det iväg till sjön för att bada. Och Gösta var oftast först i, hur kallt det än var i vattnet.
Pastorer och predikanter ja. Men resepredikanterna var värst. Inte nog med att de bodde obehagligt nära oss. Nämligen hos min mormor. De höll oootroligt långa predikningar också. Predikanter med planscher var ännu värre långpratare, men lite av det kompenserades med planscherna. Det var ju i alla fall lite att titta på medan de pratade om uttåget ur Egypten, Sodom och Gomorra och allt det där.
Barnmötesfarbröder fanns det gott om förr i tiden. En hade ett åttakantigt dragspel, en annan var en sådan där planschgubbe som var utklädd i cowboyhatt. Det var kul när de hade frågesport och man fick små käcka bokmärken med guldkant när man svarade rätt på deras kluriga frågor. Vi lärde oss ganska snabbt att på barnmöten var alltid rätt svar antingen Gud eller Jesus.
Men det var hemskt när de berättade ruskiga historier om sjuka barn som dog. Om föräldralösa barn och barn som dog i olyckor. Visst var det spännande för ibland kunde de överleva, om de hann att bli frälsta. Men sensmoralen fanns där. Stackars den som inte trodde på Gud. Även om barnmötesfarbror´n inte sade det så rakt ut.
Missionsmöten kunde vara roliga. Men bara om missionären visade ljusbilder och hade med sig ormskinn. Förresten, alla missionärer hade med sig ormskinn som de vecklade ut och berättade om. Ju fler barn som ormen hade dödat och ju fler getter ormen ätit upp och ju längre skinnet var, desto häftigare var missionären.
Att se ljusbilder på väggen var alltid spännande även om bilderna för det mesta var tråkiga. Läbbigast var bilderna på negerbarn med flugor och larver som krälade i mun, näsa och ögon. För att inte tala om alla dessa bilder på stora köttiga och variga sår. Och operationsbilder där man skar upp svällande barnamagar med moraknivar och sydde med strumpstickor och flätad bast.
Kanske missionärerna fick mer pengar i kollekten, ju hemskare bilder de visade. Ibland var det nästan så man trodde det.
Jag såg den förste levande neger´n här i kapellet. Han hette Mammadi, det glömmer jag aldrig och jag fattade aldrig varför han var vit inuti handflatorna. Var han kanske en fuskneger. Men läpparna var tjocka och röda och håret svart och krulligt. Så nog var han riktig alltid. Och hemskt spännande. Vi fick ett kort på honom som jag hade kvar länge.
När man var liten var "Kaffemötena" roligast. Då kunde man springa runt och hoppa över bänkarna.
Roligaste mötena var söndagsskolfesterna. Först fick man medverka, läsa en vers, svepa in sig i ett lakan och föreställa antingen ängel eller herde eller hålla upp en bokstav och sjunga en sång. Visst hände det någon gång att bokstäverna kom i rätt ordning. Men oftast stod det GOD LUJ eller DOG ULJ på våra skyltar som hade en förmåga att hamna i fel ordning.
Söndagsskolfester innebar uppträde, jultidning och kanske en silversked. Även om åhörarna inte fick applådera i kyrkan på den tiden var det alltid roligt att skådespela.
Men julfesterna var ändå en enda lång väntan. På gottepåsen.
Det var bara i utpostkapellet som barnen från vår by fick en påse med mycket godis i. Minst två julgranskarameller med bokmärkesänglar på och hemkörd karamell inuti. Ainas hemkokta karameller hade högst status. Det var lagom hårda, lagom bruna och hemskt goda.
Jag utvecklade en teknik för att pilla ut karamellen, utan att det syntes på det där pappersfladdret som man hängde upp i julgranen när man kom hem. Fast då blev det ju en karamell utan karamell om man kan säja så.
Äpplet och clementinen låg där i påsen mest som utfyllnad och för att det skulle se mycket ut. Trodde vi och det tror jag än.
Bäst var smågodiset, kolorna, Dumleklubban och en höjdare var det om man någon gång fick en tablettask i påsen.
Jag sade att påsarna var bäst i vårt utpostkapell. Det har sin förklaring. Det var nämligen där vi bybarn var inskrivna i söndagsskolan.
När vi kom till det stora kapellet eller till det andra utpostkapellet någon mil bort, fick vi visserligen påsar, men innehållet var mera spartanskt. På sin höjd en julgranskaramell och så det där som fyllde ut. Kanske två äpplen, en clementin och ibland ett apelsin, om handlar´n gett ett bra pris.
Där satt vi bybarn och gnagde på den sura vinterfrukten medan deras söndagsskolbarn kastade kolapapper och försökte prata med en chokladklubba i munnen.
Men barna från det stora kapellet och den andra utposten fick igen när de kom till oss. Då fick de påsar med äpplen, clementin och apelsin. Och våran vinterfrukt var ännu hårdare och surare. Hi, Hi.
Trots denna hemska och fruktansvärda barndom har det ändå blivit folk av oss som var små när församlingen var ung eller yngre. Nu är det våra barn som säkert sitter och funderar över tingens ordning, som alla generationers barn väl alltid har gjort.
Vad ska de berätta om när de blir stora. Vad har de med sig för minnen från möten, personliga profiler och annat som vi vuxna säkert inte ens reflekterar över i dag. För att inte tala om vad våra barnbarn kommer att tycka och berätta om oss.
Med andra ord och bildligt talat. Vi måste vara noga med vad vi stoppar ner och skickar med i barnens gottepåsar. Det måste vara såväl syrlig smågodis som lagom sur vinterfrukt...