VISST LUKTAR TÄLTMÖTEN?
Kåseri av Göran Gustafsson
Blunda och säj efter mej tre gånger.
Tältmöte, tältmöte, tältmöte.
Sug på orden och dra in så mycket luft du kan genom näsan. Medan ögonen är slutna låter du alla dina sinnen uppfyllas av denna speciella atmosfär.
Känn den karaktäristiska doften av unken, halvmöglig tältduk. Det luktar gräs som nyligen slagits med lie. Under en av bänkarna ligger en gammal intorkad koblaffa.
Bänkarna har även de fått arom efter ett års lagring på någon gammal och dammig loge. Dra med handen under bänken. Ganska nära kanten, där bänkbenen möter sittbrädan. I skrymslet där man inte kommit åt att torka. I det här vecket kunde man som grabb hitta nästan vad som helst när man förr i tiden var på tältmöte i kohagen.
Små miniatyrspindlar och stora ludna spindlar. Eller, det som var mest spännande av allt. Sådana där luddbollar som kunde innehålla precis vilken sorts spindel eller förpuppad larv som helst. Innan första sången ur Segertoner hade tonat ut, kunde jag hinna med två luddbollar om jag hamnat på en "bra" bänk.
När sommarlovet var slut. När kvällarna åter började bli mörka och när höstluften låg som en tung och blöt linnehandduk över mo och vall var det alltid dags för tältmöten förr i tiden.
Om det inte hade blivit så mycket höst att sommarens sandaler ersatts av knytskorna hade jag en annan favoritsysselsättning på tältmötena. Efter det att luddbollarna under bänken var slut.
Där längst fram på sandalen, mellan tårna och sandalsulan blev det liksom ett gap. Nästan som en tång. Hur mycket gräs skulle jag kunna repa av i kväll, utan att använda händerna. Sådana där jättelånga strån blev bonus. Kunde man pillra in dem långt under foten med hjälp av tånageln killade det behagligt och ibland kunde man skratta till högt. Värst av allt, om det hände mitt under bönen, då fick man en mördande blick av mor.
Men det festliga med tältmöte började redan på måndagskvällen, när tältet skulle resas. Då fick vi smågrabbar vara med, om vi inte sprang i vägen. Det gjorde vi aldrig. Vi sprang ut med de där vassa träpålarna som stolplinorna skulle förankras i. Vi sprang också ut med träbitar som Gillis och Gideon petade in under bänkarna, så de skulle stå stadigt.
En och annan träkloss fick vi också kasta till Erik som ägnade den mesta tiden åt att få den stora estraden på plats. Hur han än byggde och pallade under, kunde det dröja länge innan Erik och den lilla bubblan i vattenpasset var i harmoni.
Septemberkvällar kunde vara sträva och kyliga och inne i tältet blev det rått. Men det fanns en sinnrik uppvärmningsanordning som säkert skulle få dagens brandmyndigheter att få skrämselhicka.
Längs mittgången i tältet fanns två meterhöga plåttunnor. Tunnor som en gång i tiden säkert varit snyggt lackerade med emblem för smörjolja från Caltex eller Esso. Men av denna forna lackering fanns nu inte ett spår. Tunnorna var svarta som synden själv och längst ner fanns några lufthål. Antingen prydligt borrade eller utslagna med hjälp av hammare och spik.
Inuti plåttunnan fanns så en mindre plåtburk, av modell ett kilo Konsums Cirkelkaffe, mellanrost. Ja, det kunde i och för sig även vara mörkrost eller ljusrost för de här småbrukarnas lackering hade gått samma öde till mötes som de stora tunnorna. De var fullständigt nedsotade.
Vad var de nu som höll värmen på mina barndoms tältmöten, förutom eldiga predikningar från någon tillresande väckelsepredikant?
Jo, det var rödsprit i cirkelkaffeburkarna. Visst, ni hörde rätt, ren rödsprit som förvarades i en plåtdunk med pip. Längst ut på pipen satt ett sådant där mässingsblankt skruvlock fästat i en liten kedja.
Vi barn tyckte det var ruskigt spännande när någon av farbröderna, rispade eld på en tändsticka, kastade ner den direkt i rödspriten och så flammade det upp med en eldpuff. Likt en explosion.
Jag minns att det ofta var Gustav som hade förtroendet att sköta om dessa öppna kaminer.
Han såg så nöjd och lycklig ut när det flammade till och så tog vi barn snabbt ett steg bakåt för att inte få luggen och ögonbrynen svedda.
Så stod rödspritsbyttorna där och flammade och värmde under hela mötet, om det inte blev ett ovanligt långt möte förstås. Men Gustav kunde konsten att beräkna mängden rödsprit så det räckte en och en halv timma.
Att man klarade sig. Att det inte hände några bränder eller olyckor när tältmötesbesökarna gick mellan de flammande och ibland rödglödgande tunnorna. Och vem vågar tänka på vad som hade hänt om en tunna hade vält?
Säkert var Gud påtagligt närvarnade under dessa tältmöten och han hade med all sannolikhet en näve ledig även för att hålla tunnorna på plats.
När jag tröttnat på att repa gräs med tårna fanns det mycket att titta på uppe i tälttaket. Kors och tvärs gick elledningarna. Och förgreningskontakterna, som förr i tiden kallades tjuvar, var hur många som helst. Där satt de, instuckna i varandra, i led efter led och det är märkligt att det inte glappade mer än det gjorde.
Nu fanns det ingen elektriker bland församlingens trotjänare. Den som var närmast elektriker var smeden Harald. En praktisk och kunnig hantverkare som behärskade det mesta.
Det var spännande när han spände fast sina stora stolpskor på fötterna och vig som en apa klättrade upp i en elstolpe och häktade fast de båda trådarna som försåg tältet med el-ström.
Lamporna i tältet var av typen "sladdlampa" det vill säga de hängde helt oskyddade i sina hållare. De flesta lamporna var nog inte starkare än 40 watt men framme vid estraden fanns ett par lampor som säkert var på 100 watt och därför blev de ohyggligt varma. Ja, rent av glödheta när de brunnit en stund.
I början av berättelsen uppmanade jag er att blunda. Om Ni fortfarande har ögonen slutna är det bra, men annars få Ni blunda igen.
Tänk er så att ni sitter på ett möte . Det är lugnt och andäktigt. Allas koncentration är riktad mot predikanten som är mitt uppe i en utläggning. Han har ännu inte kommit in i andra andningen.
Men så, plötsligt och utan förvarning. Där kommer en stor fladdrig mal som legat och sovit i en överlappning mellan tältdukarna. En mal som nu vaknat av den goa värmen i mötestältet.
Han har en bredd mellan vingspetsarna som en gråsparv. Med beslutsamma vingeslag närmar sig malen 100 wattslampan som hänger någon meter över huvudet på väckelsepredikanten.
-------- Poff.
Hoppas malen hade gjort upp med Gud för just i detta nu ändades dennes liv och kremationen blev så resolut och så omedelbar den bara kan bli. Stanken av svedd mal fortplantade sig i tältkyrkan med vindens hastighet.
Väckelsepredikanten må förlåta, men i denna tragedins ögonblick lyftes alla blickar mot det solkiga, gul-bruna tälttaket och rökmolnet efter malens kremation stod som en gloria över Guds sändebud. Ensam, på en estrad i absolut våg, i en septemberblöt kohage.
Där, på tredje bänk satt en dam, nu salig hädangången. Hon hade alltid vanan, att nicka till under predikningen. Ibland kunde detta tillstånd av en behaglig dvala infinna sig redan innan predikanten hunnit plöja igenom alla texter han sedan skulle utveckla sig i.
En halv sekund efter det ljudliga poffet var det som om Gud fader själv petat henne i ryggen med en gaffel.
Hon for upp från bänken som skjuten ur en raket och brast ut i ett falsettlikt "Halleluja pris ske Gud". Men satte sig ner lika snabbt när hon insåg att ingen mer hängde på. Här satt hon, yrvaken men salig, på ett väckelsemöte i en kohage, en torsdagskväll i början av september och trodde sig se Guds ande lätta från predikanten och likt ett rökmoln stiga upp mot pärleporten, via det runda masthålet i tälttaket.
Snacka om gamla tiders väckelse. Och kom inte och säj att det inte luktar något speciellt om tältmöten